~den gröna tråden~

Ikväll var jag och såg Avatar för andra gången på bio.
Men första gången var speciell. Det var inte bara att jag inte visste vad som skulle hända den gången, det var också för att jag gick dit i ett speciellt sinnestillstånd. Då ville jag inte tänka på mitt eget liv, jag ville bort. Och längre bort än till Pandora kunde jag inte ta mig just då. 
Ikväll var jag likt forskarna i filmen, som misslyckats med att få kontakt med Navierna innan Sully kom dit; huvudet var redan fullt. Jag var inte närvarande i ögonblicket. Jag tänkte på att diskutera saker i filmen, på att blogga om den. Och jag märkte att mitt sällskap där inte var lika förtjust som jag i filmen, och det bekymrade mig. 

Ikväll när vi lämnade biografen hade jag en av filmens avslutande meningar ringande i huvudet: "The aliens went back to their dying world." Det kändes som om jag en av dem, som måste återvända från Pandora till den döende världen utanför, världen som inte försvarar sig själv mot mänsklig överexploatering, och där dödens ideologi regerar.
Men första gången jag såg filmen kände jag mig som en av dem som stannade kvar på Pandora.
Då tänkte jag, att om vi kämpar för vår värld, trots att vi känner oss maktlösa, kanske allt vänder?

Katarina Mazetti! Hon skriver verkligen romaner om jag med glädje kan rekommendera till låntagarna på biblioteket. De senaste veckorna har jag läst hennes historiska roman Blandat blod, som utspelar sig i vikingatidens Blekinge, och den klimatångestinspirerade pärlan
Mitt liv som PINGVIN.

Det finns många fantastiska personer i denna lilla roman på 224 sidor. I centrum för handlingen står Wilma, 32 år, 'en pojkaktig optimist med underbett' som på en kryssning till Antarktis möter Tomas, som bestämt sig för att ta livet av sig bland isbergen. Med på resan är också världsresenären Alba som utforskar likheter mellan människor och djur i sin bok "Om oarternas uppkomst".

Ett utdrag ur boken:
"Men klimathotet har en positiv sida! Kanske är det mysigare att bo i en flock och hjälpas åt och spara resurser än att bre ut sig i sitt eget majestät? Hälften av oss lever ensamma nu! Vi sitter frmför var in teve och kollar på tretti kanaler och sen chattar vi lite med folk vi aldrig har träffat. På sin höjd har vi parmiddagar, ungdomsgängen får frysa i gathörnen..."
Tomas stönade. "Wilma mitt blomsterbarn, du är född tretti år för sent! Det ska vara du som kan inbilla dig att klimathotet kommer attleda till att vi alla går tillbaka till ett lyckligt urtillstånd där vi tumlar om i gräset och går hand i hand till hemslöjden, festar på självplockade smultron och spelar svartepetter och fia med knuff på lördagskvällarna i kollektivet! Varför tror du hippisarna dog ut?"

2010, redan?
Jag har inte skrivit en rad sedan kursen för gröna bloggare tidigt förra året. Men nu påminde en vän mig om bloggen, och prestationsångesten har släppt något :-)
Nu planerar jag skriva inlägg om några filmer, böcker och verklighetsspel framöver.
God fortsättning på 2010!

Jag håller på att packa några sova-över saker och välja bland mina eko-outfits. Jag har på mig alla samiska tennarmband jag får plats för på en arm! Valde mina finaste och mest speciella. Jag tar även min biologiska fars vänsterpoet-skinnväska med mig. Den är snygg och så vill jag att han finns med mig där på nåt sätt.
Lo cyklade iväg till jobbet, med orden: Det ska snöa i Sthlm imorgon men det lär vara blötsnö, så ha på dig ordentliga skor och ta med paraply?
Mitt tåg går om exakt två timmar. Jag bloggar om hur allt gick på Riksdagshuset, nästa helg. Förhoppningsvis har jag med mig några ekofiktion-boktips från språkrören och andra miljöpartister och gröna bloggare...

Ett par män i sjönöd räddades av ett par stora sjöfåglar, läser jag på Aftonbladet. Männen har berättat att de bara drack regnvatten och åt små fiskar som kastats upp av sjöfåglar. Fåglar matar sina ungar genom att kasta upp fångsten i deras munnar. Visst är det märkligt och underbart att endel djur hjälper människor i nöd likväl som endel människor försöker rädda nödställda djur? Jag drar mig till minnes några rader ur en episk dikt:

At length did cross an Albatross,
Thorough the fog it came;
As it had been a Christian soul,
We hailed it in God's name.

Lo, min sambo, äger en liten havskryssare, en Leisure 23ft vi kallar Coleridge efter Samuel Taylor Coleridge. Anledningen är att han har skrivit en för biofilins vara i litteraturhistorien avgörande dikt, The Rime of the Ancient Mariner, som jag älskar. Iron Maiden har gjort en rocklåt av den. I dikten kommer en albatross till ett nödställt skepp, men blir ihjälskjuten och för detta tar Naturens inneboende ande en gruvlig hämnd. Sjömannen får dock en chans att gottgöra sig då han känner kärlek och beundran för några havsålar mitt i sitt personliga helvete ensam ute på ett spökskepp. Restens av sitt övernaturligt långa liv vandrar han runt och berättar om sitt öde och sprider budskapet från Naturanden att Naturens 'lagar' måste respekteras.

Beyond the shadow of the ship
I watched the water-snakes:
They moved in tracks of shining white,
And when they reared, the elfish light
Fell off in hoary flakes.

Within the shadow of the ship
I watched their rich attire:
Blue, glossy green, and velvet black,
They coiled and swam; and every track
Was a flash of golden fire.

O happy living things! no tongue
Their beauty might declare:
A spring of love gushed from my heart,
And I blessed them unaware:
Sure my kind saint took pity on me,
And I blessed them unaware.

Coleridge

Något som får mig att känna mig svag och låg denna vecka är att jag upptäckte att min gröna sjuttiotals Monark herrcykel blivit stulen ur cykelförrådet. Det var bara tre månader sedan, på min födelsedag, min hopfällbara Pelikan blev stulen. Jag hittade den senare alldeles söndersparkad i några buskar utanför biblioteket i mitt område. Monarken blir den tredje cykeln som avstulits mig i detta området, min militärcykel var den första som försvann. Nu har jag bara en damsnurra från 1930-talet kvar och han (Hermes) får punka hela tiden. Dessa gröna små glittrande skärvor överallt, som kryptonit för min cykel.

De kan bero på att folk krossar ölflaskor på gångvägarna hela tiden, viket gör mig illgrön av ilska!!!!!!!!!
Det, och att skotrar kör över längdskidspår fastän det finns jättemycket plats att köra på bredvid, och folk som släpper lösa sina farliga kamphundar som jagar en när man joggar, eller folk som kör fyrhjulingar på elljusspåret, är bland de saker som får mig att illa överlagt överväga om inte gaskammare inte kunde vara en god uppfostringsmetod ändå?
Jag blir alltså bindgalet fly förbannad på sånt.

Jag är mycket förväntansfull inför fredagen, då jag reser till Stockholm för att delta i en träff för Gröna Bloggare i riksdagshuset. Vi får tillfälle att tala med bägge språkrören i Miljöpartiet och delta i ett seminarium om bloggarnas betydelse,för att plocka några pärlor ur programmet. Och vad kostar detta? Ingenting!! Jag får dessutom sova på min brorsons soffa och kan gå på Serietekets Alice i Underlandet-teparty nästa dag. Och kan gå på Science fictionbokhandeln! Det enda som kunnat toppa detta är ifall Conspirare <3 återuppstod samma helg.

Andra kulturnedslag denna vecka blir vernissage på IDKA och filmen De ofrivilliga på 7:an på tisdag i Gävle, prova på orientalisk dans på onsdag och X9 på Kulturkiosken på torsdag.
...Dessa punkter har troligtvis ingenting med ekologism att göra, så ignorera dem.

Förutom utbildningsdagen för Gröna Bloggare i helg, så händer något annat som kommer att göra min blogg mer läsvärd, hoppas jag; Nu börjar jag en kurs i kreativt skrivande på helfart. Jag var på inskrivningen idag och det känns väldigt bra inför våren. Första kursboken har jag börjat läsa idag: Writing from the bone av Natalie Goldberg, vilken jag läst för ca 10 år sedan. Kommer ihåg att den är jättebra men minns bara nåt om att man ska skriva med en bra kulspetspenna som glider lätt över pappret och skriva mycket och okritiskt medans inspirationen flödar. Redigera kan man göra senare. Jag höll på så ett tag minns jag, vore kul att hitta igen de spiralblocken om de inte har rensats bort i någon av mina 50-taliga flyttar.

Igår såg södra Sverige ett märkligt föremål på himlen. Stor, rund och blågrönstrålande oförklarlig, som det tycktes. En bolid, gissar forskare; En meteor som briner upp i Jordens atmosfär. Det påminner mig om en sen höstkväll min barndom såg jag ett diskformat grönglödande föremål på natthimlen. Utan att säga till mamma eller pappa var jag tog vägen rusade jag utan jacka, som om djävulen var efter mig, till min närmaste lekkompis på gatan. Jag störtade in hos dem och skrek; "De KOMMER! De kommer NU! TITTA!" Det var otvivelaktigt vilka jag menade. Besökarna.

Det hade vi ju sett på tv, att de skulle komma i sina diskformade farkoster. Ödlor i människoskepnad. En gång hade de ägt denna planeten, men de hade rest iväg och under tiden hade Jorden övertagits av ett apsläkte. Men nu kom de för att ta tillbaka den. Serien hette "V". Nästa dag stod det att det varit en sattelit som brunnit upp när den dragits in i Jordens atmosfär. Jag kunde inte hjälpa att jag kände ett litet stygn av besvikelse. Livet är inte som på Tv. Jag och Kristina Nilsson längre ner på Alvägen skulle inte bilda en underjordisk motståndsrörelse med de andra ungarna i kvarteret - de vuxna skulle ju gå i besökarnas ledband direkt, det hade vi ju klart för oss.

Ödlorna i Tv-serien var inte nöjda med hur atmosfären hade förändrats. Lite varmare kunde det allt vara. Den globala uppvärmningen hade passat dem finfint, kan jag inte låta bli att fundera. Då serien gick var det enstaka forskare som förfäktade idén om en tempraturförhöjning på Jorden, vad mina jämnåriga och jag fick höra i skolan var snarare motsatsen - att vi gick djupare och djupare in i nästa istid. Visserligen så sakta att det inte skulle påverka oss eller våra barnbarn. I serien var det till slut mikrofloran på Jorden som besegrade besökarna, i kombination med kölden. Som i så många andra sci-fi berättelser, hade H.G. Wells skrivit den upplösningen före i War of the Worlds (1898).

War of the Worlds har filmatiserats flera gånger, liksom nu bioaktuella The Day the Earth Stood Still. Jag såg den i veckan, och en tidigare svartvit version har jag sett på tv som barn. Jag mindes orden: "Klaatu barada nikto!" i den mest berömda scenen då de dumma jordborna skjuter den ensamme, obeväpnade mannen från yttre rymden. Jag har nog återskapat scenen med de obegripliga orden i någon lek, och så har de sattit sig i (mitt förmodligen fullproppade) minne. Och det var en fröjd att se den klassiska scenen återskapad i närapå 'ursprungligt skick' i nyfilmatiseringen.
Om du nu ännu har filmen osedd, och inte vill få handlingen förstörd av mina avslöjanden om handlingen (s.k. spoilers) bör du sluta läsa nu...

I nyfilmatiseringen var det andra ord som satt sig i mitt minne. När Klaatu utfrågas om sina avsikter med sitt besök, svarar han att han är en vän av Jorden. "I'm a Friend of the Earth."  Jag log. Friends of the Earth är en numera global miljöorganisation. Det är ovisst hur de prioriterar mellan människans och Jordens välgång, men det är väl troligt att det växlar medlemmarna emellan, men också att den förhärskande attityden är att det inte finns någon motsättning. Det som är bra för Jorden, är bäst även för människan, som är beroende av den förra. (Hos organisationen med namnet Earth First! är dock prioriteringen uppenbar och klart uttalad.) Prioriteringen hos Klaatu och resten av våra intergalaktiska grannar var avgjord redan innan han blev skjuten vid ankomst.

Vid ankomsten avsedde Klaatu förresten att få tala med Jordens ledare, FN, men tas istället i förvar av USA och får tala med försvarsministern. När han frågar om hon representerar Jorden så svarar hon kavat att hon minsann representerar presidenten och hävdar sedan att Jorden är deras, varpå Klaatu svarar att det är den inte. Man kan tolka det som en kritik av USAs arrogans som enda supermakt. Eller som en kritik av idén att människan är skapelsens krona som fått resten av Jorden i födelsepresent av sin fader Gud, att göra vad hon vill med. Senare i filmen blir Klaatu ännu mer klarspråkig om hur han ser på människan - inte så olikt vad Smith i filmen Matrix tyckte om henne. En parasit, en cancer på miljön.
Som Klaatu kärnfullt konstaterar: "If the Earth dies, You die. If You die, the Earth lives."

Klaatu räddas till livet och lyckas rymma med hjälp av en forskare. När han menar att han förgäves talat med Jordens ledare (försvarsministern) svarar forskaren att det inte var mänsklighetens ledare. Hon för honom istället till en forskarkollega som för en bortskymd tillvaro i ett hus på landet, men med sitt nobelpris i bokhyllan. Han och Klaatu finner varandra över en matematisk ekvation och har intressanta diskussioner men Klaatu är inte övertygad. Människorna måste utplånas. Utplåningen påbörjas, med nanorobotar som förtär och förvandlar allt i sin väg till sina avbilder.

Klaatu ändrar dock helt plötsligt och litet oväntat åsikt i slutet av filmen och ser människan som en varelse med potential att ändra sig. Detta för att han fått följa ett familjedrama på nära håll, se starka känslor, och leva en stund i en människokropp klonad för hans besök på jorden. Men Klaatus besök på Jorden blir inte utan konsekvenser. Människan måste betala ett högt pris - allt mekaniskt och eldrivet slutar denna dag att fungera. Hädanefter får människan börja leva på ett sätt som inte äventyrar balansen på Jorden. Och där ute i rymden finns mänsklighetens stränga grannar och håller ett öga på vad de tar sig till - utplåningen är uppskjuten men inte för alltid avvärjd.

Ute i biosalongens mörker lämnas vi kvar med frågan - kan vi verkligen förändras?