"Klaatu barada nikto!"
Igår såg södra Sverige ett märkligt föremål på himlen. Stor, rund och blågrönstrålande oförklarlig, som det tycktes. En bolid, gissar forskare; En meteor som briner upp i Jordens atmosfär. Det påminner mig om en sen höstkväll min barndom såg jag ett diskformat grönglödande föremål på natthimlen. Utan att säga till mamma eller pappa var jag tog vägen rusade jag utan jacka, som om djävulen var efter mig, till min närmaste lekkompis på gatan. Jag störtade in hos dem och skrek; "De KOMMER! De kommer NU! TITTA!" Det var otvivelaktigt vilka jag menade. Besökarna.
Det hade vi ju sett på tv, att de skulle komma i sina diskformade farkoster. Ödlor i människoskepnad. En gång hade de ägt denna planeten, men de hade rest iväg och under tiden hade Jorden övertagits av ett apsläkte. Men nu kom de för att ta tillbaka den. Serien hette "V". Nästa dag stod det att det varit en sattelit som brunnit upp när den dragits in i Jordens atmosfär. Jag kunde inte hjälpa att jag kände ett litet stygn av besvikelse. Livet är inte som på Tv. Jag och Kristina Nilsson längre ner på Alvägen skulle inte bilda en underjordisk motståndsrörelse med de andra ungarna i kvarteret - de vuxna skulle ju gå i besökarnas ledband direkt, det hade vi ju klart för oss.
Ödlorna i Tv-serien var inte nöjda med hur atmosfären hade förändrats. Lite varmare kunde det allt vara. Den globala uppvärmningen hade passat dem finfint, kan jag inte låta bli att fundera. Då serien gick var det enstaka forskare som förfäktade idén om en tempraturförhöjning på Jorden, vad mina jämnåriga och jag fick höra i skolan var snarare motsatsen - att vi gick djupare och djupare in i nästa istid. Visserligen så sakta att det inte skulle påverka oss eller våra barnbarn. I serien var det till slut mikrofloran på Jorden som besegrade besökarna, i kombination med kölden. Som i så många andra sci-fi berättelser, hade H.G. Wells skrivit den upplösningen före i War of the Worlds (1898).
War of the Worlds har filmatiserats flera gånger, liksom nu bioaktuella The Day the Earth Stood Still. Jag såg den i veckan, och en tidigare svartvit version har jag sett på tv som barn. Jag mindes orden: "Klaatu barada nikto!" i den mest berömda scenen då de dumma jordborna skjuter den ensamme, obeväpnade mannen från yttre rymden. Jag har nog återskapat scenen med de obegripliga orden i någon lek, och så har de sattit sig i (mitt förmodligen fullproppade) minne. Och det var en fröjd att se den klassiska scenen återskapad i närapå 'ursprungligt skick' i nyfilmatiseringen.
Om du nu ännu har filmen osedd, och inte vill få handlingen förstörd av mina avslöjanden om handlingen (s.k. spoilers) bör du sluta läsa nu...
I nyfilmatiseringen var det andra ord som satt sig i mitt minne. När Klaatu utfrågas om sina avsikter med sitt besök, svarar han att han är en vän av Jorden. "I'm a Friend of the Earth." Jag log. Friends of the Earth är en numera global miljöorganisation. Det är ovisst hur de prioriterar mellan människans och Jordens välgång, men det är väl troligt att det växlar medlemmarna emellan, men också att den förhärskande attityden är att det inte finns någon motsättning. Det som är bra för Jorden, är bäst även för människan, som är beroende av den förra. (Hos organisationen med namnet Earth First! är dock prioriteringen uppenbar och klart uttalad.) Prioriteringen hos Klaatu och resten av våra intergalaktiska grannar var avgjord redan innan han blev skjuten vid ankomst.
Vid ankomsten avsedde Klaatu förresten att få tala med Jordens ledare, FN, men tas istället i förvar av USA och får tala med försvarsministern. När han frågar om hon representerar Jorden så svarar hon kavat att hon minsann representerar presidenten och hävdar sedan att Jorden är deras, varpå Klaatu svarar att det är den inte. Man kan tolka det som en kritik av USAs arrogans som enda supermakt. Eller som en kritik av idén att människan är skapelsens krona som fått resten av Jorden i födelsepresent av sin fader Gud, att göra vad hon vill med. Senare i filmen blir Klaatu ännu mer klarspråkig om hur han ser på människan - inte så olikt vad Smith i filmen Matrix tyckte om henne. En parasit, en cancer på miljön.
Som Klaatu kärnfullt konstaterar: "If the Earth dies, You die. If You die, the Earth lives."
Klaatu räddas till livet och lyckas rymma med hjälp av en forskare. När han menar att han förgäves talat med Jordens ledare (försvarsministern) svarar forskaren att det inte var mänsklighetens ledare. Hon för honom istället till en forskarkollega som för en bortskymd tillvaro i ett hus på landet, men med sitt nobelpris i bokhyllan. Han och Klaatu finner varandra över en matematisk ekvation och har intressanta diskussioner men Klaatu är inte övertygad. Människorna måste utplånas. Utplåningen påbörjas, med nanorobotar som förtär och förvandlar allt i sin väg till sina avbilder.
Klaatu ändrar dock helt plötsligt och litet oväntat åsikt i slutet av filmen och ser människan som en varelse med potential att ändra sig. Detta för att han fått följa ett familjedrama på nära håll, se starka känslor, och leva en stund i en människokropp klonad för hans besök på jorden. Men Klaatus besök på Jorden blir inte utan konsekvenser. Människan måste betala ett högt pris - allt mekaniskt och eldrivet slutar denna dag att fungera. Hädanefter får människan börja leva på ett sätt som inte äventyrar balansen på Jorden. Och där ute i rymden finns mänsklighetens stränga grannar och håller ett öga på vad de tar sig till - utplåningen är uppskjuten men inte för alltid avvärjd.
Ute i biosalongens mörker lämnas vi kvar med frågan - kan vi verkligen förändras?
Det hade vi ju sett på tv, att de skulle komma i sina diskformade farkoster. Ödlor i människoskepnad. En gång hade de ägt denna planeten, men de hade rest iväg och under tiden hade Jorden övertagits av ett apsläkte. Men nu kom de för att ta tillbaka den. Serien hette "V". Nästa dag stod det att det varit en sattelit som brunnit upp när den dragits in i Jordens atmosfär. Jag kunde inte hjälpa att jag kände ett litet stygn av besvikelse. Livet är inte som på Tv. Jag och Kristina Nilsson längre ner på Alvägen skulle inte bilda en underjordisk motståndsrörelse med de andra ungarna i kvarteret - de vuxna skulle ju gå i besökarnas ledband direkt, det hade vi ju klart för oss.
Ödlorna i Tv-serien var inte nöjda med hur atmosfären hade förändrats. Lite varmare kunde det allt vara. Den globala uppvärmningen hade passat dem finfint, kan jag inte låta bli att fundera. Då serien gick var det enstaka forskare som förfäktade idén om en tempraturförhöjning på Jorden, vad mina jämnåriga och jag fick höra i skolan var snarare motsatsen - att vi gick djupare och djupare in i nästa istid. Visserligen så sakta att det inte skulle påverka oss eller våra barnbarn. I serien var det till slut mikrofloran på Jorden som besegrade besökarna, i kombination med kölden. Som i så många andra sci-fi berättelser, hade H.G. Wells skrivit den upplösningen före i War of the Worlds (1898).
War of the Worlds har filmatiserats flera gånger, liksom nu bioaktuella The Day the Earth Stood Still. Jag såg den i veckan, och en tidigare svartvit version har jag sett på tv som barn. Jag mindes orden: "Klaatu barada nikto!" i den mest berömda scenen då de dumma jordborna skjuter den ensamme, obeväpnade mannen från yttre rymden. Jag har nog återskapat scenen med de obegripliga orden i någon lek, och så har de sattit sig i (mitt förmodligen fullproppade) minne. Och det var en fröjd att se den klassiska scenen återskapad i närapå 'ursprungligt skick' i nyfilmatiseringen.
Om du nu ännu har filmen osedd, och inte vill få handlingen förstörd av mina avslöjanden om handlingen (s.k. spoilers) bör du sluta läsa nu...
I nyfilmatiseringen var det andra ord som satt sig i mitt minne. När Klaatu utfrågas om sina avsikter med sitt besök, svarar han att han är en vän av Jorden. "I'm a Friend of the Earth." Jag log. Friends of the Earth är en numera global miljöorganisation. Det är ovisst hur de prioriterar mellan människans och Jordens välgång, men det är väl troligt att det växlar medlemmarna emellan, men också att den förhärskande attityden är att det inte finns någon motsättning. Det som är bra för Jorden, är bäst även för människan, som är beroende av den förra. (Hos organisationen med namnet Earth First! är dock prioriteringen uppenbar och klart uttalad.) Prioriteringen hos Klaatu och resten av våra intergalaktiska grannar var avgjord redan innan han blev skjuten vid ankomst.
Vid ankomsten avsedde Klaatu förresten att få tala med Jordens ledare, FN, men tas istället i förvar av USA och får tala med försvarsministern. När han frågar om hon representerar Jorden så svarar hon kavat att hon minsann representerar presidenten och hävdar sedan att Jorden är deras, varpå Klaatu svarar att det är den inte. Man kan tolka det som en kritik av USAs arrogans som enda supermakt. Eller som en kritik av idén att människan är skapelsens krona som fått resten av Jorden i födelsepresent av sin fader Gud, att göra vad hon vill med. Senare i filmen blir Klaatu ännu mer klarspråkig om hur han ser på människan - inte så olikt vad Smith i filmen Matrix tyckte om henne. En parasit, en cancer på miljön.
Som Klaatu kärnfullt konstaterar: "If the Earth dies, You die. If You die, the Earth lives."
Klaatu räddas till livet och lyckas rymma med hjälp av en forskare. När han menar att han förgäves talat med Jordens ledare (försvarsministern) svarar forskaren att det inte var mänsklighetens ledare. Hon för honom istället till en forskarkollega som för en bortskymd tillvaro i ett hus på landet, men med sitt nobelpris i bokhyllan. Han och Klaatu finner varandra över en matematisk ekvation och har intressanta diskussioner men Klaatu är inte övertygad. Människorna måste utplånas. Utplåningen påbörjas, med nanorobotar som förtär och förvandlar allt i sin väg till sina avbilder.
Klaatu ändrar dock helt plötsligt och litet oväntat åsikt i slutet av filmen och ser människan som en varelse med potential att ändra sig. Detta för att han fått följa ett familjedrama på nära håll, se starka känslor, och leva en stund i en människokropp klonad för hans besök på jorden. Men Klaatus besök på Jorden blir inte utan konsekvenser. Människan måste betala ett högt pris - allt mekaniskt och eldrivet slutar denna dag att fungera. Hädanefter får människan börja leva på ett sätt som inte äventyrar balansen på Jorden. Och där ute i rymden finns mänsklighetens stränga grannar och håller ett öga på vad de tar sig till - utplåningen är uppskjuten men inte för alltid avvärjd.
Ute i biosalongens mörker lämnas vi kvar med frågan - kan vi verkligen förändras?
Kommentarer
Trackback
