Avatar
Ikväll var jag och såg Avatar för andra gången på bio.
Men första gången var speciell. Det var inte bara att jag inte visste vad som skulle hända den gången, det var också för att jag gick dit i ett speciellt sinnestillstånd. Då ville jag inte tänka på mitt eget liv, jag ville bort. Och längre bort än till Pandora kunde jag inte ta mig just då.
Ikväll var jag likt forskarna i filmen, som misslyckats med att få kontakt med Navierna innan Sully kom dit; huvudet var redan fullt. Jag var inte närvarande i ögonblicket. Jag tänkte på att diskutera saker i filmen, på att blogga om den. Och jag märkte att mitt sällskap där inte var lika förtjust som jag i filmen, och det bekymrade mig.
Ikväll när vi lämnade biografen hade jag en av filmens avslutande meningar ringande i huvudet: "The aliens went back to their dying world." Det kändes som om jag en av dem, som måste återvända från Pandora till den döende världen utanför, världen som inte försvarar sig själv mot mänsklig överexploatering, och där dödens ideologi regerar.
Men första gången jag såg filmen kände jag mig som en av dem som stannade kvar på Pandora.
Då tänkte jag, att om vi kämpar för vår värld, trots att vi känner oss maktlösa, kanske allt vänder?
Men första gången var speciell. Det var inte bara att jag inte visste vad som skulle hända den gången, det var också för att jag gick dit i ett speciellt sinnestillstånd. Då ville jag inte tänka på mitt eget liv, jag ville bort. Och längre bort än till Pandora kunde jag inte ta mig just då.
Ikväll var jag likt forskarna i filmen, som misslyckats med att få kontakt med Navierna innan Sully kom dit; huvudet var redan fullt. Jag var inte närvarande i ögonblicket. Jag tänkte på att diskutera saker i filmen, på att blogga om den. Och jag märkte att mitt sällskap där inte var lika förtjust som jag i filmen, och det bekymrade mig.
Ikväll när vi lämnade biografen hade jag en av filmens avslutande meningar ringande i huvudet: "The aliens went back to their dying world." Det kändes som om jag en av dem, som måste återvända från Pandora till den döende världen utanför, världen som inte försvarar sig själv mot mänsklig överexploatering, och där dödens ideologi regerar.
Men första gången jag såg filmen kände jag mig som en av dem som stannade kvar på Pandora.
Då tänkte jag, att om vi kämpar för vår värld, trots att vi känner oss maktlösa, kanske allt vänder?
Mitt liv som PINGVIN
Katarina Mazetti! Hon skriver verkligen romaner om jag med glädje kan rekommendera till låntagarna på biblioteket. De senaste veckorna har jag läst hennes historiska roman Blandat blod, som utspelar sig i vikingatidens Blekinge, och den klimatångestinspirerade pärlan
Mitt liv som PINGVIN.
Det finns många fantastiska personer i denna lilla roman på 224 sidor. I centrum för handlingen står Wilma, 32 år, 'en pojkaktig optimist med underbett' som på en kryssning till Antarktis möter Tomas, som bestämt sig för att ta livet av sig bland isbergen. Med på resan är också världsresenären Alba som utforskar likheter mellan människor och djur i sin bok "Om oarternas uppkomst".
Ett utdrag ur boken:
"Men klimathotet har en positiv sida! Kanske är det mysigare att bo i en flock och hjälpas åt och spara resurser än att bre ut sig i sitt eget majestät? Hälften av oss lever ensamma nu! Vi sitter frmför var in teve och kollar på tretti kanaler och sen chattar vi lite med folk vi aldrig har träffat. På sin höjd har vi parmiddagar, ungdomsgängen får frysa i gathörnen..."
Tomas stönade. "Wilma mitt blomsterbarn, du är född tretti år för sent! Det ska vara du som kan inbilla dig att klimathotet kommer attleda till att vi alla går tillbaka till ett lyckligt urtillstånd där vi tumlar om i gräset och går hand i hand till hemslöjden, festar på självplockade smultron och spelar svartepetter och fia med knuff på lördagskvällarna i kollektivet! Varför tror du hippisarna dog ut?"
Mitt liv som PINGVIN.
Det finns många fantastiska personer i denna lilla roman på 224 sidor. I centrum för handlingen står Wilma, 32 år, 'en pojkaktig optimist med underbett' som på en kryssning till Antarktis möter Tomas, som bestämt sig för att ta livet av sig bland isbergen. Med på resan är också världsresenären Alba som utforskar likheter mellan människor och djur i sin bok "Om oarternas uppkomst".
Ett utdrag ur boken:
"Men klimathotet har en positiv sida! Kanske är det mysigare att bo i en flock och hjälpas åt och spara resurser än att bre ut sig i sitt eget majestät? Hälften av oss lever ensamma nu! Vi sitter frmför var in teve och kollar på tretti kanaler och sen chattar vi lite med folk vi aldrig har träffat. På sin höjd har vi parmiddagar, ungdomsgängen får frysa i gathörnen..."
Tomas stönade. "Wilma mitt blomsterbarn, du är född tretti år för sent! Det ska vara du som kan inbilla dig att klimathotet kommer attleda till att vi alla går tillbaka till ett lyckligt urtillstånd där vi tumlar om i gräset och går hand i hand till hemslöjden, festar på självplockade smultron och spelar svartepetter och fia med knuff på lördagskvällarna i kollektivet! Varför tror du hippisarna dog ut?"
Nystart.
2010, redan?
Jag har inte skrivit en rad sedan kursen för gröna bloggare tidigt förra året. Men nu påminde en vän mig om bloggen, och prestationsångesten har släppt något :-)
Nu planerar jag skriva inlägg om några filmer, böcker och verklighetsspel framöver.
God fortsättning på 2010!
Jag har inte skrivit en rad sedan kursen för gröna bloggare tidigt förra året. Men nu påminde en vän mig om bloggen, och prestationsångesten har släppt något :-)
Nu planerar jag skriva inlägg om några filmer, böcker och verklighetsspel framöver.
God fortsättning på 2010!
