~den gröna tråden~

Ett par män i sjönöd räddades av ett par stora sjöfåglar, läser jag på Aftonbladet. Männen har berättat att de bara drack regnvatten och åt små fiskar som kastats upp av sjöfåglar. Fåglar matar sina ungar genom att kasta upp fångsten i deras munnar. Visst är det märkligt och underbart att endel djur hjälper människor i nöd likväl som endel människor försöker rädda nödställda djur? Jag drar mig till minnes några rader ur en episk dikt:

At length did cross an Albatross,
Thorough the fog it came;
As it had been a Christian soul,
We hailed it in God's name.

Lo, min sambo, äger en liten havskryssare, en Leisure 23ft vi kallar Coleridge efter Samuel Taylor Coleridge. Anledningen är att han har skrivit en för biofilins vara i litteraturhistorien avgörande dikt, The Rime of the Ancient Mariner, som jag älskar. Iron Maiden har gjort en rocklåt av den. I dikten kommer en albatross till ett nödställt skepp, men blir ihjälskjuten och för detta tar Naturens inneboende ande en gruvlig hämnd. Sjömannen får dock en chans att gottgöra sig då han känner kärlek och beundran för några havsålar mitt i sitt personliga helvete ensam ute på ett spökskepp. Restens av sitt övernaturligt långa liv vandrar han runt och berättar om sitt öde och sprider budskapet från Naturanden att Naturens 'lagar' måste respekteras.

Beyond the shadow of the ship
I watched the water-snakes:
They moved in tracks of shining white,
And when they reared, the elfish light
Fell off in hoary flakes.

Within the shadow of the ship
I watched their rich attire:
Blue, glossy green, and velvet black,
They coiled and swam; and every track
Was a flash of golden fire.

O happy living things! no tongue
Their beauty might declare:
A spring of love gushed from my heart,
And I blessed them unaware:
Sure my kind saint took pity on me,
And I blessed them unaware.

Coleridge